De första däggdjuren dök upp för ungefär 150 miljoner år sedan, de utvecklades från primitiva kräldjur vid sidan om de då levande dinosaurierna. Utvecklingen därifrån har långsamt gått framåt och den ordning som vi idag har runt oss gällande däggdjuren bedöms vara ungefär 70 miljoner år gammal. Självklart fortsätter däggdjuren att utvecklas för varje år som går även om stegen i sig är väldigt små.
Utvecklingen för däggdjuren tog fart i samband med att fosterutvecklingen började äga rum inuti honan. På så sätt skyddades fostren under den första kritiska tiden då de tidigare hade saknat ett riktigt skydd.
Med tiden ersattes kräldjurens fjäll med päls vilket gav däggdjuren större möjligheter att förflytta sig till klimatzoner som tidigare varit för kalla. Det största och mest betydelsefulla utvecklingen var trots allt hjärnans utveckling.
Alla däggdjur diar
Trots att det finns stora skillnader mellan däggdjuren, se bara på en blåval och en näbbmus så finns det även kännetecken som går igenom alla däggdjuren (med några få undantag). Själva benämningen däggdjur kommer från verbet dägga och är ett gammalt ord för att ge di. Att dia sina ungar är ett av de tydligaste kännetecknen bland däggdjuren, alla däggdjursungar diar efter födseln. Med att dia betyder det att ungen får sin näring genom modersmjölken, innan födseln får ungen både näring och det livsnödvändiga syret via moderkakan – placentan. Till det senare finns dock ett undantag, bland kloakdjuren finns näbbdjuret och myrpiggsvinen som lägger ägg men deras ungar diar efter kläckningen. Hos pungdjuren är det bara punggrävlingen som har placenta, övriga pungdjur föds ungarna närmast som foster efter de genom att dia modersmjölk utvecklas i den hudficka – pung – som honan har på buken.
Däggdjuren päls
Nästa tydliga kännetecken är pälsen, i princip alla däggdjur är mer eller mindre hårbeklädda. Den viktigaste, men inte enda, funktionen pälsen har är att hålla behålla värmen åt däggdjuren. Anledningen till att pälsen är värmeisolerande är att den innehåller luft som värms upp av kroppstemperaturen och på så sätt skapar en skyddande vägg mot den kalla kylan utanför. För vattenlevande däggdjur är förstås det här inte syftet och hos dem är många gånger pälsen nästan helt ersatt med ett skyddande späcklager.
Utseendet på pälsen varierar stort efter de olika habitat däggdjuren befinner sig i. Utöver det kan pälsen även variera mellan unga och gamla djur samt vilken årstid på året det är. I många arktiska och tempererade områden sker växelvisa byten mellan värmande vinterpäls och en tunnare sommarpäls. Vinterpälsen är oftare betydligt ljusare, och ibland helt vit för att utgöra ett bra kamouflage för däggdjuret. Andra däggdjur som t.ex. rådjuret har en gråbrun päls om vintern som sedan övergår till en varmt rödbrun päls under sommaren, gärna med mönster som gör att rådjuret lättare kan smälta in i omgivningen.
Pälsen har en större funktion än bara kamouflage, många gånger har vi troligtvis ännu inte upptäckt de olika anledningarna till varet ett däggdjur kan ha en avvikande färg någonstans på pälsen. Till exempel hermelinens svansspets är svart medan resten av hermelinen är vit. En anledning till det kan vara att när en angripare försöker fånga hermelinen ska den då fokusera på hermelinens minst ömtåliga kroppsdel för att hermelinen själv ska hinna undan.
Bland rådjuren så är deras akterspegel helt vit och vidgas i samband med att rådjuret känner oro. På så sätt kan andra rådjur i närheten varnas om en fara väntar. För rödräven är den yttersta delen av svansen vit vilket troligen är för att rödrävens ungar ska lättare kunna följa mamman när hon försvinner genom den täta vegetationen.
Enskilda hår i pälsen kan ha ytterligare uppgifter, genom att de är kopplade till ett stort nätverk av nerver kan däggdjuret använda dem som känselhår. Oftast sitter dessa hårstrån, morrhår, runt nosen på däggdjuret. Denna funktion är främst utvecklade hos däggdjur som rör sig mycket om natten eller gräver i jorden. Men att morrhåren har en viktig funktion framgår tydligt i och med att de oftast finns kvar på däggdjur som pälsen i övrigt är nästan helt tillbakabildad, till exempel hos valarna.
Körtlar under huden
Ett ytterligare utmärkande drag bland däggdjuren är att huden innehåller körtlar. Utöver mjölkkörtlarna så är det svettkörtlarna som har en viktig tempererande funktion – inte minst bland oss människor. Denna funktion fungerar däremot inte för däggdjur som har en fullt utvecklad päls med värmeisolerande funktion, för dessa däggdjur sker temperaturen på andra sätt. Ett vanligt sätt är att kyla ner kroppen är med snabb andning som då kyler ner lungorna i kroppen och därifrån resten av kroppen. För dessa däggdjur finns det ofta svettkörtlar även under tassarna, men dessa svettkörtlar har fått en annan funktion än värmereglerande.
Från körtlarna under tassarna samt vid analöppningen kan däggdjuren släppa ifrån sig ett klibbigt doftande sekret som gör att andra däggdjur kan känna lukten från dem. Denna funktion är vanlig dels i samband med revirmarkeranden men även för att avgöra om en hona är brunstig. Dessa körtlar sitter inte bara under tassarna utan kan även sitta på andra platser på däggdjuret.
För körtlar som sitter i närheten av analöppningen så avges oftast doften i samband med urin eller spillning vilket därigenom blir en viktig del i doftkommunikationen mellan däggdjur. Vissa däggdjur som den nordamerikanska skunken har så väl utvecklade analkörtlar att den med stor precision kan spruta ut sitt illaluktande sekret och därmed använda det som ett försvarsvapen.
De fyra extremiteterna
I grunden har alla däggdjur fyra extremiteter (på människan kallade ben och armar) som därifrån har utvecklats till olika syften. En del däggdjur använder sina extremiteter till att snabbt kunna springa över savannen, andra för grävande, klättrande, simmande och även flygande egenskaper. Dessutom har alla däggdjuren från grunden sätt även fem tår eller fingrar på sina extremiteter, men detta antal har reducerats på de flesta håll.
Gemensamma inre förutsättningar
Hos däggdjuren är hjärnan förhållandevis mycket större och mer komplicerad än hos andra djurklasser. Hjärtat har fyra rum och väggen mellan dess högra och vänstra halva är obruten. På så vis blandas inte det arteriella (syrerika) och det venösa (syrefattiga) blodet. Till skillnad från fåglar och reptiler har däggdjuren enbart den vänstra aortabågen kvar. Kraniet ledar mot den översta halskotan – atlaskotan – med två ledknappar bildade av sidonackbenen. Fåglar och reptiler har bara en ledknapp här. I mellanörat, där såväl fåglar som kräl- och groddjur bara har ett hörselben, har däggdjuren tre – hammaren, städet och stigbygeln.