I biologiska sammanhang innebär termen flyttning en regelbunden utvandring och återkomst från respektive till, ett bestämt område, årligen eller säsongsmässigt fixerade. Många av den afrikanska savannens gräsätare byter regelbundet vistelseorten efter regnperioden för att utnyttja de gräsmarker som spirar på nytt till följd av regnen. Det är dock ganska få terrestra däggdjur som flyttar regelbundet för att nå områden med bättre födotillgång. Därför är inte däggdjurens vandringar på länga vägar så omfattande som fåglarnas flyttningar. Däremot har de vattenlevande och flygande däggdjuren möjligheter att företa mycket långa flyttningar, helt i paritet med fåglarnas. Vi kan ta som exempel den nordliga pälssälen som fortplantar sig på Pribiloföarna i Berings hav. De gamla hannarna etablerar där sina revir och samlar ett helt harem av honor omkring sig. På hösten när ungarna är tillräckligt stora för att själva försörja sig, flyttar sälarna mot Japan och den kanadensiska kusten medan honorna och ungarna fortsätter söderut ändå ned till Baja California i Mexiko. Många valar vandrar också regelbundet över mycket stora områden i världshaven. Knölvalen liksom några fenvalar söker sig varje sommar till de planktonrika vattnen utanför Antarktis kuster. Där bygger de upp sina späckreserver för att sedan flytta upp till södra halvklotets tempererade och subtropiska havsområden, där de under vintern föder sina ungar. Det är emellertid fortfarande dåligt känt hur valarna orienterar sig under dessa långa vandringar i oceanerna.
Bland de flygande däggdjuren vet man att vissa arter av amerikanska fladdermöss flyttar regelbundet från norr till söder och vice versa, precis som fåglarna.
Bland de däggdjur som flyttar på land är, frånsett gräsätare som redan nämnts, vildren och bisonoxen i Nordamerika de kanske bästa exemplen. Under vissa tider på året företar dessa båda arter långa vandringar längs med vägar som blivit upptrampade genom århundraden. Varje höst lämnar vildrenen i enorma hjordar den kanadensiska tundran för att söka sig ned till de stora barrskogsområdena i söder. Där tillbringar de den hårda vintern för att när våren kommer åter vandra längs de urgamla lederna upp mot tundran och utnyttja dess korta men intensiva sommarblomstring. Under flyttningarna åtföljs renarna av sina predatorer, vargarna, som i flockar gör återkommande attacker mot svaga och sjuka djur, vilka inte orkar hänga med huvudmassan. I vargarnas spår följer alltid rävar och ibland även björnar och järvar. Den amerikanska bisonoxens fantastiska massvandringar över prärien är nu emellertid ett minne blott. Genom hänsynslös jakt från de vita nybyggarna under slutet av förra århundradet minskade bisonoxarnas antal från cirka 60 miljoner till några få tusen djur, som idag för en tynande tillvaro i ett par nationalparker i Kanada och USA.
Många andra däggdjur flyttar men på mycket mindre spektakulärt sätt. En del arter, som t.ex. gemsen i Mellaneuropa, tillbringar sommarmånaderna högt upp i bergen för att när vintern kommer söka sig ned i dalarna. Också den vanliga husmusen kan sägas företa regelbundna "flyttningar", även om det här bara rör sig om ett fåtal meter mellan sommaruppehållet i ett sädesfält och vinterbostaden i en lada eller någon annan byggnad.
Lägg till ny kommentar