Fortplantning

Hos däggdjur, liksom hos alla vertebrater, är fortplantningen sexuell, dvs. speciella könsceller (gameter) från honan (äggceller) och hannen (sädesceller) sammansmälter vid befruktningen och ger upphov till en ny individ. Som regel ger varje befruktat ägg bara upphov till en ny individ. Som regel ger varje befruktat ägg bara upphov till embryo och det är mycket sällsynt med flera avkommor från samma ägg. Dock förekommer det tillfälligtvis hos människan och hos bältorna är det normalt att kullar på fyra, åtta eller tolv ungar, där alla härrör från samma ägg. De väsentliga stadierna i fortplaningsprocessen är befruktningen, embryoutvecklingen, födseln och den postnatala utvecklingen. Äggcellerna produceras i de honliga könskörtlarna, dvs. äggstockarna eller ovarierna, och varje cell är omgiven av ett tunt membran, den så kallade Graafs follikel. När ägget är moget fylls membranet med vätska, membranväggen expanderar och trycker mot äggstockens sida. Vid ägglossningen brister det omgivande membranet och ägget frigörs och fångas upp i äggledartratten. Denna fortsätter i en smal gång, äggledaren, och mynnar slutligen i livmodern. Vanligen sker sammanstötningen med de hanliga sädescellerna i äggledaren. Sädescellerna simmar aktivt upp i äggledaren genom undulerande rörelser på den flagell som sitter som en svans på cellen. Sädescellerna (spermierna) produceras i de hanliga könskörtlarna, testiklarna. Dessa består av ett stort antal rör (tubuli), varifrån de rörliga spermierna frigör sig och vandrar in i bitestikeln (epididymis) där de lagras. Bitestikeln fortsätter i sädesledaren. Det vuxna handjuret har två testiklar, som är placerade antingen i buken, eller vanligare, i en yttre säck, pungen (scrotum), vilken kan vara permanent eller bara tillfälligt utbildad. Från testiklarna leder två sädesledare, en på varje sida, ut i urinledaren varifrån spermierna slutligen stöts ut. Hannen har också andra underordnade körtlar som blåskörteln (prostatan), vilken bildar det sekret vari spermierna kan överföras till honans slida vid parningen. Hos en del däggdjur stelnar sekretet när det kommit in i honan och bildar en propp, som genom att hålla kvar spermierna på plats underlättar befruktningen. Det förekommer t.ex. hos ett stort antal fladdermöss, där befruktningen äger rum flera månader efter parningen. Vid befruktningen tränger spermien in i äggcellen, varpå de båda cellernas kärnor sammansmälter och bildar en zygot, det framtida embryots första cell. Vid befruktningen sker samtidigt kemiska förändringar i äggets omgivande hinna, vilka förhindrar andra spermier att tränga in. Zygoten börjar omedelbart dela upp sig i ett ständigt ökande antal celler, som kommer att bilda olika vävnader och organ i enlighet med den utvecklingsplan som finns fastställd i den genetiska koden.

Hos alla däggdjur sker befruktningen inuti honans kropp och hos nästan alla utvecklas fostret i livmodern. Enda undantag är kloakdjuren, där de befruktade äggen frigörs och utvecklas utanför honan. Kloakdjuren avviker också på andra sätt. Deras ägg är t.ex. mycket större än andra däggdjurs, och honornas äggledare består av två enkla rör, vars nedre ändar mynnar ut i kloaken via urogenitalapparaten. Liksom hos fåglarna är bara den vänstra sidans äggstock och äggledare funktionsdugliga och äggen befruktas i den del av äggledaren som kan sägas motsvara livmodern. Därefter innesluts äggen i ett skal, frigörs från kroppen och ruvas i ett bo. Både näbbdjuret och myrpiggsvinet ruvar äggen i en typ av pung på kroppens undersida. Hos pungdjuren har honorna "två" slidor, som är förenade upptill där de båda livmoderhalvorna går samman och nedtill där de möts i en ordinär slida, som tillsammans med exkretions- och matsmältningssystemen mynnar i en kloak. Som ett resultat av den pariga slidan är hannens penis tudelad i spetsen. Det förtjänar också att nämnas att hannens testikel är placerad i en pung framför och inte bakom penis som hos övriga däggdjur. Hos de senare (de placentala däggdjuren) sker fosterutvecklingen inuti livmodern, ett organ som sitter symmetriskt placerat i kroppen. Livmodern kan uppnå avsevärd storlek hos de placentala däggdjuren och i vissa fall (en del primater och fladdermöss) kan de två livmoderhalvorna vara sammanväxta i en central livmoder. Livmoderns nedre del mynnar i slidan, som sedan öppnar sig utåt. Genom slidan passerar hannens sperma vid parningen och ungen vid födseln.

Det finns helt naturligt många skillnader i funktion och utseende hos dessa organ både bland grupper och arter inom de placentala däggdjuren. Ofta har urinröret och slidan en gemensam öppning, men det förekommer också arter som har två separata öppningar. I några fall bildas ingen slidöppning förrän djuret är könsmoget och hos t.ex. mullvadarna öppnas den bara under fortplantningsperioden och sluts åter efter ungarnas födsel. Efter befruktningen bäddas den nyblivna zygoten in i livmoderväggen, vilken samtidigt sväller märkbart som en reaktion på hormonet progesteron. De yttre cellerna på zygoten bildar ett membran, fosterhölje eller chorion, som omslutet embryot och fäster vid livmoderväggen. Kontakten mellan livmoderslemhinnan och fosterhöljet blir, i syfte att förse embryot med näring och syre, mer avancerad hos placentaldäggdjuren och ett särskilt organ, moderkakan eller placentan bildas. Moderkakan är kärlrik struktur, som låter moderns och fostrets blodkärl komma i nära kontakt med varandra, dock utan att blodet blandas. Moderkakans uppbyggnad kan variera en hel del mellan olika däggdjursordningar och t.o.m. mellan olika släkten. Generellt sett är dock bildningssättet detsamma, dvs. en kombination av fosterhöljet och livmoderslemhinnan. Moderkakan förblir fästad vid livmoderväggen under hela dräktighetsperioden och är kopplad till fostrets navel via navelsträngen. Denna är en bildning från den tvåskiktade blåsa som breder ut sig innanför fosterhöljet och som kallas allantois samt gulesäcken. Vid födseln brister navelsträngen och hos de flesta placentaldäggdjur stöts moderkakan ut medan den hos pungdjur och vissa insektsätare reabsorberas av livmodern.

Dräktighetstiden varierar betydligt men är överlag mycket kort hos pungdjuren, från cirka 8 dygn till cirka 40 dygn hos de stora kängururna. När ett pungdjur föds befinner det sig också i ett mycket tidigt utvecklingsstadium. Into desto mindre klarar det av att krypa från slidöppningen till moderns pung helt på egen hand.

Pungens läge och storlek varierar (och saknas t.o.m. hos några arter!). Väl nere i pungen hittar den nyfödda ungen snart en spene, vid vilken den klamrar sig fast när den sväller i ungens mun.