Fortplantningsbeteenden

Allt som rör de olika stadierna i fortplantningen och funktionen hos fortplantningsorganen sker naturligt under kontroll av speciella ämnen, hormoner, vilka stimulerar eller förhindrar bestämda reaktioner. Hormonerna utsöndras från flera inre (endokrina) körtlar på ett mycket välbalanserat och känsligt sätt.

Könskörtlarna producerar bara könshormoner om de blir stimulerade av speciella hormoner, som tillverkas i hypofysens främre del (adenohypofysen). Hypofysen kan för övrigt betraktas som kroppens hormonella centrum. Hos honorna är hypofyshormonen av två slag, nämligen det follikelbildande hormonet som introducerar utvecklingen av follikeln kring äggcellen och utsöndringen av könshormonet östrogen samt det gulebildande hormonet, vilket stimulerar gulekroppens tillväxt när follikeln har spruckit och sätter igång produktionen av progesteron, dvs. det hormon som i sin tur förbereder livmodern att kvarhålla embryot. Hos hannarna förekommer ett hormon som stimulerar spermiebildningen i testiklarnas tubuli och som motsvarigheten till honornas follikelbildande hormon. Det finns också hos hannarna ett hormon som stimulerar produktionen av hanligt könshormon, testosteron, i de så kallade interstitiella cellerna i testiklarna. Detta motsvarar delvis honans gulebildande hormon. Hypofysen tillverkar också oxytocin, ett hormon som får livmodermuskelaturen att dra ihop sig vid födseln, samt prolaktin, vilket sätter igång mjölkproduktionen i mjölkkörtlarna. Hypofysens utsöndring av dessa så kallade gonadotrofa hormoner stimuleras av yttre faktorer som t.ex. ljusmängden eller dagslängden, vilket förklarar den vanliga starkt säsongsbetonade fortplantningsaktiviteten. Hormonutsöndringen kan också stimuleras av förändringar i djurets miljö eller närvaron av andra individer. Hormonaktiviteten är nära kopplad till beteendemönstret och särskilt till parningsbeteendet varigenom djuren stimulerar varandra till att fullgöra sin fortplantningsfunktion.

Lukten är det sinne som kanske har det största inflytandet på däggdjurens sexuella beteenden. Ett stort antal dofter verkar stimulerande och fungerar som feromoner, vars effekt man känner väl från andra djurgrupper, särskilt insekterna. Fenomenet kan studeras hos rovdjur och även hos tama hundar och katter, som blir attraherade av det motsatta könet samt hos råttor där hannarna förföljer de brunstiga honorna. Honans karakteristiska doft utlöser beteenden hos hannen som är nödvändiga för att göra honan mottaglig för parning. Dessa beteenden kan ta sig olika uttryck. Hos t.ex. hjortarna fungerar hannarnas bröl och inbördes strider som en stimulans för honorna. Hos de flesta hovdjur, vare sig de är revirhållande eller ej under parningstiden, förekommer beteenden och rörelser som demonstrerar hannens sekundära könskaraktärer, dvs. uppvisande av hornen eller iögonfallande kroppsbeteckningar. Den afrikanska koben, vars parningsbeteenden är välstuderade, demonstrerar t.ex. sin vita fläck under hakan och de svarta ränderna på benen.

Hos flocklevande arter, som saknar en årstidsbunden fortplantning, förekommer inte heller några speciella uppvaktnings- eller parningsbeteenden. Den brunstiga honan parar sig med den dominante hannen eller med andra hannar utan att det förekommer några särskilda stridigheter mellan de senare. Detta är fallet hos t.ex. elefanter. Bland andra däggdjursordningar är parningsbeteendena mindre kända och inte så iögonfallande som hos de stora hovdjuren. Primaternas fortplantning har emellertid studerats ingående och här varierar förhållandena avsevärt, från gibbonernas stabila parrelation till babianens avancerade haremssystem och därtill ett otal mellanliggande varianter. Hos nästan alla människoliknande apor är det honorna som väcker hannarnas parningsinstinkt och det är vanligt att honorna är kraftigt färgade kring könsorganet, något som fungerar som ett visuellt stimuli för hannarna. Många hunddjur, t.ex. rävar och vargar, bildar par som är beständiga åtminstone under hela fortplantningsperioden och i den situation hjälper hannen till att föda upp ungarna, samtidigt som han förser honan med mat när ungarna är små och måste dia. Bland kattdjur å andra sidan är hannen och honan tillsammans bara under honans brunstperiod, då de utför sina högljudda frierier. Hos lejonet förekommer dock en lös social struktur med polygama familjegrupper. Hos de flesta gnagare och insektsätare finner man inga egentliga parningsritualer eftersom brunstperioden hos dessa djur vanligen är mycket kort. Parningen äger rum direkt efter att hannen jagat honan en stund och honan kan ofta para sig med flera hannar. Ett undantag är igelkottarna, där parningen ofta föregås av en utdragen ritual med båda parterna invecklade i ett "pseudoslagsmål".

Andra viktiga beteendemönster rör vårdnaden om avkomman, både vad gäller förberedelserna för födseln, själva födseln och sedan tillsynen av ungarna. Bland de primitivare däggdjuren finner man inga speciella beteenden i det här avseendet, utom hos näbbdjuret, som gräver en håla där äggen läggs och ungarna så småningom föds. Hos övriga kloak- och pungdjur innebär den speciella pungen en bra lösning på problemet att skydda ungarna och även bland arter som inte har någon utvecklad pung sitter ungarna väl gömda i moderns päls och säkert förankrade vid var sin spene. För övrigt verkar inte pungdjurshonorna bry sig särskilt mycket om ungarna vid födseln eftersom dessa får leta sig fram till pungen på egen hand. Bara i vissa fall förbereder honan ett salivspår som ungen kan följa upp till pungen. Om ungen hamnar fel eller faller av blir den övergiven.

Ett mer speciellt beteende förekommer hos koalan, där ungarna efter det att de lämnat pungen och innan de själva börjar söka föda, bärs omkring på honans rygg och matas med "exkrementer", som består av halvsmälta eucalyptusblad. Ungen tar emot dessa "eucalyptusbollar" direkt från honans tarmöppning.

Hos placentaldäggdjuren gör honan ofta i ordning ett särskilt bo eller något annat slags skydd, där hon ostört kan föda sina ungar. Sådant bobyggande är särskilt uttalat hos gnagarna. Kaniner t.ex. placerar sitt bo vid änden av en utgrävd gång och fodrar det invändigt med torra löv och hårtussar. När honan lämnar ungarna ensamma i boet, stänger hon till öppningen med lös jord. Insektsätarna uppvisar liknande beteenden och också de flesta rovdjur konstruerar ett slags bon i sina utgrävda lyor eller i andra håligheter som de funnit outnyttjade.

Hovdjuren gör vanligen inga särskilda förberedelser för att föda sina ungar och dessa kan som nyfödda omedelbart följa modern eller hjorden. Tiden som ungarna diar modern varierar kraftigt mellan olika arter, men så snart de blivit avvanda, börjar de söka föda på samma sätt som föräldrarna. Ett särskilt intressant fenomen förekommer hos rovdjuren, där modern ofta kommer med döda byten till ungarna. Detta pågår tills dess att ungarna blivit tillräckligt starka och erfarna för att jaga själva, något som de måste lära sig av sina föräldrar. Vid inlärningen av jakttekniken spelar leken en mycket stor roll för de unga rovdjuren. Lejonungar t.ex. lär sig att jaga, inte bara i sällskap med modern, utan också tillsammans med unga honor från tidigare kullar eller äldre honor utan egna ungar. Också unga brunbjörnar, som föds i idet under vintern, lär sig jaga tillsammans med sina mödrar i små familjegrupper medan hannen lever för sig själv.