Rovdjuren, vars diet är mycket proteinrik, kan klara sig med ganska oregelbundna måltider och behöver inte ägna all sin tid åt att söka föda. Därför är deras beteendemönster som rör revirhållning och social organisation mycket mera komplexa än hos andra grupper. Lekbeteenden är vanliga hos rovdjuren och anses ofta ha stor betydelse för den sociala sammanhållningen.
En del rovdjur lägger undan byten som de dödat för att äta dem vid senare tillfällen, men denna form av födolagring är betydligt vanligare hos t.ex. gnagarna, som ofta äter frön och torra frukter. Många gnagare samlar in frön och växtdelar under sommaren och lägger upp ett förråd inför vintern. En del arter som t.ex. den europeiska hamstern bygger riktiga skafferier i sina hålor, där de sedan samlar enorma mängder föda, ibland flera kilo i varje håla.
Förutom beteenden som är förknippade med försvar eller födosök finner man hos däggdjuren också många aktiviteter som vid en första anblick inte verkar ha någon praktiskt funktion. Leken har redan berörts, men man kan också nämna de utforskande aktiviteterna som många djur ständigt är sysselsatta med. Sannolikt har dessa stor betydelse för att djuret skall lära känna sin omgivning. Det förekommer också typiska beteenden i samband med skötseln av pälsen. Många däggdjur har ganska komplicerade "putsningsscheman" för att hålla pälsen i god kondition. Ibland finner man också morfologiska anpassningar av t.ex. klor och fingrar för sådana pälsvårdande åtgärder som kamning och ryktning. De flesta människor har också sett hur t.ex. tamkatten slickar sin päls och hur smågnagare som hamstern ständigt är sysselsatta med att putsa sig. Även bland hovdjuren, som normalt inte ägnar så stor tid åt "kroppsvård", är det vanligt att modern slickar ungarnas päls. De intressantaste vanorna finner man dock hos aporna, där pälsskötseln förts upp till social nivå och fått stor rituell betydelse för relationerna mellan individer av samma art.
När det gäller direkt fysisk kontakt bland sociala djur, kan man finna olika attityder hos olika arter. Vissa arter verkar avsky nära kontakt med andra individer och det upprätthålls alltid en minimidistans mellan medlemmarna i en grupp. Andra åter föredrar att tränga ihop sig så tätt som möjligt t.ex. sälar, valrossar och sjöelefanter, som under den tid de befinner sig på land kan ses ligga mycket tätt sammanpackade i stora flockar. Samma fenomen förekommer också bland fårflockar. Bland fladdermössen, som övervintrar tillsammans i grottor och liknande, finner man olika beteenden beroende på vilken art det är fråga om. Hos några arter hänger de enskilda fladdermössen utspridda och långt ifrån närmsta granne. En del hänger nära men utan direkt kontakt och andra åter hänger tätt sammanpackade i stora klumpar. I vissa fall kan den nära kroppskontakten säkert bidra till att upprätthålla en hög kroppstemperatur och det är troligen därför ungarna håller så nära kontakt med modern och syskonen under den första levnadstiden, då kroppens värmereglering inte är färdigutvecklad. I andra fall har behovet av närkontakt med andra individer troligen en psykologisk bakgrund.
Lägg till ny kommentar