Population

Den mest hållbara definitionen av order "population" och den som används mest av dagens biologer är den som biologen Mayr har formulerat: "En population är en samling av individer inom ett bestämt område, som alla har möjlighet att para sig med varandra".

För att kunna beskriva en djurpopulation måste man först ta reda på antalet individer. När det gäller stora däggdjur är det bästa sättet att observera och räkna dem när de passerar över ett förutbestämt område. I det här sammanhanget kan flygfotografering vara till stor hjälp, särskilt vid räkning av t.ex. hovdjur på trädlösa savanner, eller sälar på deras yngelplatser. För små däggdjur finns flera olika metoder att beräkna populationsstorlekar, men de är alla ganska besvärliga att genomföra. Rent teoretiskt vore naturligtvis den enklaste metoden att fånga och räkna alla djuren, men en sådan aktion framstår ofta som praktiskt ogenomförbar om man betänker svårigheterna att delvis förhindra in- och utflödet av individer till och från undersökningsområdet och dels effektuera fångsten av varje enskilt djur, särskilt som den resterande populationen gradvis blir mindre och mindre. I praktiken är det bästa sättet att beräkna en populations storlek enligt den så kallade "fångst-återfångst-metoden". Man börjar med att fånga ett antal djur, som märks och sedan släpps tillbaka i fångstområdet. Efter en viss tid, när de fångade djuren blivit blandade i populationen, görs en ny fångstinsats, varvid andelen återfångade djur jämförs med andelen nyfångade. Genom att sätta in de erhållna fångstsiffrorna i en enkel formel får man på så sätt fram en god indikation på den totala populationsstorleken. Det finns förstås svårigheter också med denna metod och ibland måste vissa justeringar göras vid beräkningarna. Det är t.ex. inte säkert att populationen är jämnt fördelad i området och det kan också tänkas att andelen återfångade djur blir högre än förväntat om dessa blir mindre skygga och lär sig att det finns mat i fällorna som satts ut för att fånga dem.

Med en del modifieringar kan fångst-återfångstmetoden också ge information om förändringar i populationen, förväntad livslängd med mera. Trots sina brister har de nämnda metoderna gjort det möjligt att insamla mängder av information om däggdjurens populationsdynamik. Fluktuationer bland djurpopulationer är vanligen orsakade av variationer i födotillgången. Ibland kan emellertid snabba och plötsliga förändringar av populationsnivån vara resultatet av t.ex. torka eller epidemier. En del smådäggdjurspopulationer (särskilt gnagare) är dessutom föremål för mer eller mindre regelbundna cykler av tillväxt och deklination. Populationsnivån hos t.ex. skogsmöss kan nå en kraftig topp vart tredje eller vart fjärde år som en följd av ökat födelsetal och låg dödlighet. När populationstätheten har nått sitt maximum sker så en snabb tillbakagång och nivån faller åter till ett minimum. Orsaken till dessa fluktuationer är förbryllande eftersom varken sjukdom eller födobrist har kunnat förklara dem. En teori går ut på att det uppstår stressymptom och att individerna blir allt mera aggressiva ju tätare populationen blir, vilket så småningom leder till svåra beteendestörningar och därmed en minskad reproduktion. När populationen blivit reducerad på grund av att djuren "stressat sig till döds", påbörjar de få överlevande en ny tillväxtperiod. Ett av de mest berömda exemplen på detta är fjällämmeln och dess uppmärksammade massvandringar. Ungefär vart fjärde år (stora tidsvariationer förekommer) drar dessa "lämmeltåg" iväg och mycket målmedvetet men utan att ha något egentligt mål vandrar de över vägar, sjöar, floder och fjordar. Under dessa vandringar dör lämlarna i tusental. De få djur som stannat kvar i sina ursprungliga revir börjar då föröka sig igen tills dess ett nytt täthetsmaximum uppnåtts, varpå en ny massvandring mot döden sätter igång. I sådana fall följer naturligtvis predatorernas populationsnivå de svängningar som äger rum i bytespopulationen. I Nordamerika ökar t.ex. antalet lodjur och rävar i det närmaste parallellt med antalet polarharar, som omkring vart tionde år når ett maximum. Dessa spektakulära, cykliska fluktuationer illustrerar ett fenomen som kanske finns hos de flesta däggdjur även om populationssvängningarna inte alltid är så tydliga. Variationerna är emellertid alltid kopplade till djurens tillgång på föda, antalet närvarande predatorer och också i många fall människans aktivitet.