Skydd och försvar

Till de allra viktigaste beteendena hör olika former av skydds- och försvarsbeteenden, såväl aktiva som passiva, som utvecklats för att möta hot från omgivningen. Exemplen på passiva försvarsvapen är t.ex. hudstrukturer som taggar, fjäll eller benpansar, ofta i kombination med att djuret rullar ihop sig till en mycket svårangripbar boll. Så gör t.ex. igelkottarna och bältorna. Skunkar och många andra djur skyddar sig genom att avge en starkt illaluktande odör. En annan metod att skydda sig mot predatorer (rovdjur) är att bli helt orörlig, och lita till sin kamouflerade kroppsfärg. En del arter, t.ex. en del opossumar "spelar döda" när de blir angripna och inte har någon möjlighet att fly undan. Aktivt försvar å andra sidan innebär att djuret utnyttjar någon form av vapen direkt mot fienden. I sådana fall använder nästan alla däggdjur sina tänder eller klor, vilka ju egentligen har en helt annan primärfunktion. Förutom dessa allmänna försvarstyper finns det också djur som är utrustade med olika former av "specialvapen". Som exempel kan nämnas kloakdjurens giftsporrar på baktassarna men vars egentliga funktion är dåligt känd, samt noshörningarnas horn, som dock spelar störst roll för sexuell stimulering inför parningen. Hornen hos de partåiga hovdjuren (hjortdjur och slidhornsdjur) kan delvis räknas hit. Hornutvecklingen hos de partåiga hovdjuren synes vara klart kopplad till reduktionen av framtänderna och hörntänderna hos dessa djur samt till avsaknaden av klor lämpliga att använda i strider (kanske främst inom arten). Hos några hornlösa hjortdjur har de övre hörntänderna utvecklats till kraftiga betar, vilka också följdriktigt används vid strider.

Däggdjurens "offensiva" vapen, specialiserade eller ej, används främst som ett försvar mot predatorer (eller i predatorernas fall för att fånga byten). Det förekommer emellertid också strider mellan individer av samma art (inomartskonflikter) även om "vapnen" då sällan kommer till användning och oftast bara visas upp för att demonstrera styrka och överlägsenhet, vilket får till följd att den svagare parten nästan alltid viker undan. Egentligen är många av däggdjurens aggressiva beteenden avsedda att undvika riktiga slagsmål och de strider som förekommer är ofta starkt ritualiserade och leder mycket sällan till skador.

Kommentarer

hej jag har NO lektion nu och ska skriva om hur djur försvara sig mot fiender. Tack för att du skrev detta

fakta om lejon

jag ser inte vad det står, för liten text men annars bara bra

Lägg till ny kommentar