Slagsmål mellan artfränder är nästan alltid kopplade till fortplantning eller hävdandet av ett revir. De flesta däggdjur uppvisar aggressivt beteenden endast under fortplantningsperioden. Detta gäller t.ex. hovdjuren, sälarna och kattdjuren. Ett klassiskt exempel bland hovdjuren finner vi hos en del hjordar, som under större delen av året lever i separata flockar, bestående av både handjur och hondjur. När brunsten inträder börjar emellertid hannarna uppvisa starkt territoriellt beteende. De tar då ett särskilt område i besittning och försvarar detta samt honorna inom området mot andra hannar. Hjortarna markerar t.ex. sitt revir genom att utstöta högljudda bröl och varnar på så sätt andra hannar för att komma i närheten. Om en annan hanne trots allt vågar sig in i reviret, kan det uppstå våldsamma slagsmål. Det är dock mera sällan som dessa strider leder till allvarligare skador på djuren och den förlorade parten, vilken nästan alltid är inkräktaren, förföljs inte.
Slagsmål mellan tamkatter, som de flesta känner väl till, är mycket lika de strider som förekommer hos de vilda, stora kattdjuren. Tigrar t.ex. är ensamlevande djur som bara råkar varandra under parningstiden, då hannarna lockas av honornas karakteristiska rop. Våldsamma slagsmål kan då uppstå, när två eller flera hannar kämpar om samma hona. Men även i det här fallet när djuren är enormt starka och utrustade med sådana farliga vapen som tigerns vassa klor och långa spetsiga hörntänder är slagsmålen egentligen bara starkt ritualiserade styrkedemonstrationer.
Resultatet av dessa aggressiva beteenden blir vanligare att bara de största och starkaste hannarna får möjlighet att producera någon avkomma. Det förekommer dock att mindre aggressiva hannar passar på att para sig med någon hona medan de andra hannarna slåss. Hos flocklevande djur är de ritualiserade striderna mycket sofistikerade och ett av de bäst kända och mest studerade exemplen härpå är vargen. Inom en vargflock befinner sig varje individ på en bestämd hierarkisk nivå, vars position och rangordning accepteras av hela gruppen. De dominanta djuren i en vargflock demonstrerar sin överlägsenhet gentemot de andra vargarna genom aggressiva ansiktsuttryck, som att visa tänderna och morra. Ibland kan de emellertid bruka milt våld om deras "underordnade" inte visar tecken till underkastelse. För att visa sin underlägsenhet brukar de lägre rankade vargarna likt valpar, rulla över på rygg och blotta sina mest sårbara kroppsdelar för motståndaren. Detta beteende avvärjer alltid aggressionen från det dominanta djuret. Vargarna använder också flera typer av ansiktsuttryck och svansrörelser för att signalera vänskap eller underkastelse. Några av dessa återfinner man också hos tamhunden. Liknande stereotypa beteenden förekommer hos nästan alla däggdjur, men de är särskilt iögonfallande hos arter med en väl utbyggd social organisation. Beteendena kan också vara artspecifika, ägnade att upprätthålla kontakten mellan individer av samma art. Hos t.ex. den bruna råttan är varje koloni av djur kännetecknad av en speciell, och för kolonin unik doft. Råttorna uppvisar därför aggressivitet mot andra kolonier med annan doft. Råttorna uppvisar därför aggressivitet mot andra kolonier med annan doft. I fångenskap blir råttor från en annan grupp omedelbart attackerade och dödade.
Det vanligaste försvarsbeteendet hos däggdjuren är att fly undan. Många arter har ett väldefinierat flyktavstånd, något som lätt kan påvisas hos gräsätare som lever i öppna områden. Vid anblicken av någon annalkande fara, förblir dessa djur vanligen helt stilla tills faran kommer inom ett bestämt avstånd vid vilket djuret tar till flykten.
Lägg till ny kommentar