Extremiteterna

Skelettet kan indelas i ett axialskelett och ett extremitskelett. Axialskelettet består av tre stora enheter: ryggrad, bröstben och revben. Extremitetskelettet omfattar skulder- och bäckengördeln samt extremiteterna. Hos en del grupper finns på skuldergördeln ett nyckelben (clavicula). Det finns hos alla lägre däggdjursformer och är betydelsefullt genom att det tillåter en avsevärd rörelsefrihet i olika riktningar för de främre extremiteterna. Hos mer specialiserade former är nyckelbenet ofta kraftigt reducerat, eller saknas helt. Det gäller djur som behöver utföra långa rörelser med frambenen, framåt och bakåt i kroppens längdriktning, dvs. alla djur som måste springa snabbt.

Kroppsformen hos däggdjuren varierar kraftigt och står naturligtvis i relation till olika typer av levnadssätt. Extremiteterna t.ex. har, fastän de härstammar från en gemensam "prototyp", utvecklats på olika sätt i relation till varierande rörelsesätt och på motsvarande vis har formen hos och antalet ben som bygger upp lemmarna förändrats.

Den övervägande majoriteten av alla däggdjur är landlevande (terrestra). Hos dessa kan man lätt urskilja olika utvecklingar av hur fötterna är byggda. Den mest primitiva gångtypen kallas plantigrad, och innebär att djuret använder hela sin fotyta, från tårna till hälbenet under gång. Sådana djur kallas hälgångare. Under anpassningen till allt snabbare rörelser har trampdynan så småningom reducerats i riktning mot extremitetspetsarna. Först lyftes handlov och vrist upp så att de inte längre stödde mot marken (semiplantigrad gångart hos halvhälgångare), därefter också mellanhand och mellanfot (digitigrad gång hos tågångare) och slutligen utvecklades tåspetsgångare av unguligrad gångtyp, vid vilken tåspetsen stöder mot marken. Hos rovdjuren finns både hälgångare (björnar, tvättbjörnar och mårddjur), halvhälgångare (viverrider) och tågångare (kattdjur, hunddjur). Hovdjuren däremot är alla tåspetsgångare. I samband med utvecklingen mot tåspetsgång sker en rad reduktioner i skelettet, som resulterar i en förlängning av extremiteterna, sammansmältningar mellan smärre segment i tarser och vrister och reducering av antalet tår. De partåiga hovdjuren har de två mellersta tårna i behåll och hästarna endast den mellersta tån (utom obetydliga rudiment, stilettbenen).

Vid vanlig fyrfotagång lyfter de flesta hov-, hund- och kattdjur benen diagonalt, medan de stöder sig på det andra diagonalparet. Hos många rov- och hovdjur är trav det vanligaste förflyttningssättet. Galopp finns i en mängd varianter men består i princip av en serie språng, varvid djuret kastar sig uppåt med hjälp av bakbenen, sträcker ut kroppen i luften och landar på framfötterna varpå det omedelbart flyttar över tyngden på bakfötterna och tar ett nytt språng. Passgång är ett rörelsesätt, som är typiskt för kamelerna och som innebär att djuret förflyttar ena sidans båda ben samtidigt medan den andra sidans vilar på marken. En del däggdjur är tvåfotade, men det är bara människan som har ständigt upprättgående gång. En del apor, som tillfälligt går på marken, utnyttjar också armarna som stöd medan alla övriga tvåfotade däggdjur hoppar fram på sina bakben och använder svansen som stöd (t.ex. kängurur, kängururåttor och springråttor). Vissa däggdjur kan uppnå mycket höga hastigheter men som regel bara över korta sträckor. Geparden har mätts upp till en hastighet av 113 km/tim och vissa antiloper och gaseller kan nå upp till 95 km/tim.

Andra specialiserade däggdjur förflyttar sig på helt olika sätt. Relativt många former vistas huvudsakligen uppe i träd, utan att för den skull ha utvecklat speciella anpassningar till denna livsform, t.ex. vissa mårddjur och trädkängurur. Andra åter har utvecklat mycket speciella fysiska särdrag, anpassade för ett liv bland träden, allt från gripsvansar och motsatta fingrar till helt omvandlande händer, vilka istället blivit till kraftiga krokar som hos sengångarna. Några har utvecklar flyghud mellan fingrar och extremiteter, t.ex. flygekorrar och pälsfladdrare. De enda aktivt flygande däggdjuren är fladdermössen, som också är helt anpassade för ett liv i luften. En annan specialiserad rörelseform är simning. Nästan alla däggdjur är instinktivt i stånd till att simma. Enda undantaget är människan och människoaporna, som alltid måste övervinna sin medfödda rädsla för att hamna i vattnet. Morfologiska anpassningar för simning varierar också starkt. En del djur har inga speciella adaptioner alls medan andra har omvandlats helt för ett liv i vatten (t.ex. sjökor och valar).