Däggdjurens fortplantning är mycket komplex och högt sofistikerad. Den innefattar bland annat levandefödsel (vivipari), en företeelse som utgör ett av de viktigaste särdragen hos hela däggdjursklassen med undantag för kloakdjuren. Levandefödsel innebär att embryot (fostret) utvecklas fullt och försörjs i honans livmoder under dräktighetstiden. Det innebär också att avkomman är mer eller mindre självständig efter födseln. Graden av utveckling varierar dock hos olika arter.
När man diskuterar däggdjurens fortplantning måste man komma ihåg att däggdjuren alltid är av två skilda kön och att befruktningen sker invärtes. Fortplantningsorganen består först och främst av ett par gonader (äggstockarna hos honan och testiklarna hos hannen), varifrån det leder gångar (äggledare respektive sädesledare) som för gameterna (ägg och spermier) ut till parningsorganen. Äggen som för övrigt är mycket små hos däggdjuren, vandrar genom äggledaren till livmodern, ett organ som fortsätter ut i slidan, som i sin tur mynnar i könsöppningen. Befruktningen sker normalt i äggledaren, dvs. sammansmältningen av ett ägg med en spermie från sädesvätskan, vilken förts in i slidan med hjälp av hannens könsorgan. Det befruktade ägget fastnar på livmoderväggen och embryot utvecklas sedan på lite olika sätt, beroende på vilken däggdjursgrupp det är frågan om. Hos placentaldäggdjuren, som är högt utvecklade, är fostret i direkt kontakt med modern via moderkakan (placentan), en mer eller mindre komplicerad struktur som härrör en förtjockning på det omgivande äggmembranet (fosterhöljet), vilken är förenad med livmoderväggen.
Dräktighetstiden varierar starkt och är vanligen svarande mot djurets storlek och livslängd. Den kan sträcka sig från drygt tjugo dagar (hos möss) till nästa två år hos elefanterna. Dräktighetstiden hos pungdjuren är vanligen kort och ungarna föds i ett mycket tidigt utvecklingsstadium.
Lägg till ny kommentar