De skillnader som finns i skelettets byggnad hos olika däggdjur, är av stor betydelse för de forskare (paleontologer), som studerar djurens utveckling med hjälp av fossila lämningar. Även skelettkaraktärer kan variera mycket inom samma djurklass; de flesta däggdjur har sju halskotor, men några grupper har bara sex och andra åter ha så många som nio eller tio; de flesta däggdjur har också fyra ben, undantaget t.ex. valarna, som bara har två "framben", vilka dessutom har omvandlats till simfenor. Det finns också skillnader i t.ex. antalet fingrar och tår och antalet ben som dessa är uppbyggda av. Vidare kan skuldergördeln både ha och sakna nyckelben (clavicula) och hos kloakdjuren är den av samma typ som hos reptilerna, med en interclavicula och korpben (coracoid). Tänderna uppvisar en anmärkningsvärd variation, eftersom framtänder (incisiver), hörntänder (caniner) och kindtänder (molarer) kan skilja sig radikalt från varandra i utseende, men det finns också tandlösa former bland däggdjuren (bardvalar och myrslokar). Hos de grupper, som har tänder (utom valarna), växer dessa först ut som mjölktänder, vilka sedan succesivt byts ut mot permanenta tänder.
De viktigaste skillnaderna mellan däggdjur och reptiler kan ses i vissa delar av kraniet. Däggdjuren har således tre hörselben i stället för endast ett hos andra landlevande ryggradsdjur (grodor, kräldjur och fåglar). Vidare är däggdjurens käkled en nybildning.
Däggdjurens hörselben, som ligger i en rad efter varandra i trumhålan, är stigbygeln (stapes), hammaren (maleus) och städet (incus). Av dessa måste stigbygeln på grund av sitt läge motsvara det enda hörselbenet hos de lägre landryggradsdjuren, de s.k. pelarbenet (columella). Om de båda övriga hörselbenens härstamning ger ett studium av däggdjursembryots kranium besked. Reptilernas käkled är utbildad mellan ett med hjärnskålen sammanhängande ben, kvadratbenet (quadratum), och ett ben i bakre delen av underkäken, ledbenet (articulare). Dessutom finns i reptilernas underkäke, utöver det egentliga tandbärande underkäksbenet (dentale), ytterligare några smärre ben, bland dem angulare medan däggdjurens underkäke innehåller ett enda ben, det nyss nämnda dentale, som ledar mot kraniets fjällben (squamosum). Vidare finner man att ett ben, som på grund av sitt läge motsvarar kvadratbenet, har börjat rycka in i mellanörat och där ledar mot ett stycke av den embryonala käkapparaten, vilken därför måste representera reptilunderkäkens ledben samt att detta sedan tappar sambandet med resten av underkäken och följer med kvadratbenet in i trumhålan. Detta betyder att kvadratbenet motsvarar städet och ledbenet hammaren samt att reptilernas gamla ledgång mellan led- och kvadratbenen hos däggdjuren återfinns i trumhålan i form av ledgången mellan hammare och städ. Fortsatta jämförelser visar att reptilunderkäkens angulare samtidigt ombildas till däggdjurens ringformade trumben (tympanicum), i vilket trumhinnan hålles utspänd.
Kraniets uppbyggnad och då framför allt örats hörselben är kanske den för däggdjuren mest typiska skelettstrukturen. Hörselbenens funktion är att överföra ljudvågorna från det yttre membranet, trumhinnan (tympanum), och innerörat. Hos lägre vertebratgrupper, amfibier, reptiler och fåglar, sitter trumhinnan helt ytligt, antingen direkt på ytterhuden eller i omedelbar anslutning till den. Trumhinnans vibrationer överförs till det inre membranet (som begränsar innerörat, där ljudvågorna omvandlas till nervimpulser för vidare transport till hjärnan) via det hos dessa grupper enda hörselbenet, pelarbenet, vilket direkt sammanbinder de båda membranen. Andra viktiga karaktärer hos däggdjursskallen, vilka man också finner hos den nu utdöda däggdjurslika kräldjursgruppen Synapsida, är förekomsten av dubbla ledknappar i ledytan mot första halskotan, bildningen av ett sekundärt gomben (palatinum) och vidgningen av skallhålan, den senare åtföljd av ökad hjärnstorlek.
Lägg till ny kommentar