Hornen

En typisk företeelse hos hovdjuren är hornen, som delvis är strukturer av epidermiskt ursprung, men vars centrala stöd utgörs av benutväxter från skallens pannben. Vi måste emellertid skilja på hornen hos hjortdjuren och slidhornsdjuren. De förstnämnda fäller sina horn medan hornen är permanenta hos de senare. Hos båda grupperna börjar hornen växa ut genast efter födseln, men hos hjortdjuren är det, med undantag för renen, bara handjuren som får horn. Hos några små hjortdjur, t.ex. hos myskdjuren (Släktet Moschus), saknar båda könen horn. I ställer har överkäkens hörntänder hos hannen utvecklats till långa betar, vilket möjligen kan ses som en ersättning för hornen.

Hjortdjurens horn växer ut från små benutskott på pannbenen. Dessa utskott är täckta av hud och hår och utgör hornens skaft. Under tillväxten är hornen helt täckta av en hud med en tät, kort hårväxt, den s.k. basthuden. När hornen är fullt utväxta snörps blodkärlen till basthuden av vid hornbasen (rosenkransen). Basthuden torkar därvid in, dör och faller så småningom av. Djuret hjälper ofta till att få bort basthuden genom att gnugga hornen mot träd eller buskar så att till slut bara den underliggande benstommen återstår. Efter en viss tid förlorar hornen all sin näringstillförsel och de faller av vid kontaktytan mellan skaftet och rosenkransen. Normalt sker hornfällning och utväxten av nya horn en gång om året och för varje år ökar hornen i omfång. Vid hög ålder tenderar emellertid både hornens storlek och antalet taggar att avta.

Hjortdjurens horn varierar starkt i utseende, alltifrån rådjurets små, svagt tvekluvna horn till den stora komplexa hornkronan hos t.ex. kronhjorten. Det är svårt att inse fördelarna med den besvärliga procedur som den kontinuerliga utbytet av hornen utgör och som, särskilt för de större arterna, innebär enorma energikostnader. En stor kronhjort måste t.ex. genom sin vegetariska föda uppta nästan 50 kg kalkföreningar och det under loppet av bara några få månader.

Och ändå har det funnits ännu större hjortar som t.ex. den utdöda jättehjorten (Megaloceros giganteus), vars skovelhorn kunde ha en spännvidd på upp till 3,5 m och med en vikt som översteg 700 kg. I Skåne har man i torvmossar påträffat två fällhorn från denna jättehjort. Genom s.k. pollenanalys av vidhäftande jord har man kunnat datera hornen till den så kallade allerödstiden, en tillfällig värmeperiod för ca 12 000 år sedan.

Hos slidhornsdjuren, vars horn är permanenta, är handjuren alltid hornbärande. Även hondjuren är hos många arter hornprydda, men deras horn är som regel mindre och tunnare än hannarnas. En del typer av får kan t.o.m. ha fyra eller sex horn och den indiska fyrhornsantilopen (Tetracerus quadricornis) har som namnet antyder två par horn. Slidhornsdjuren har de pariga utskotten från pannbenen, kvicken, täckta av en slida av hornämne, som givit gruppen dess namn. Hornens form varierar betydligt även hos slidhornsdjuren; de kan vara raka som hos oryxarna (Släktet Oryx), böjda i varierande grad, framåt, bakåt eller spiralvridna som hos får, antiloper och getter eller försedda med krokar som hos gemser. Hos många får, getter och antiloper har hornen ringar som beror på variationer i tillväxthastighet. Några arter som t.ex. snöget, gems och mufflon har ringar som motsvarar djurets ålder eftersom horntillväxten avstannar under vintern.

En annan horntyp finner man hos gaffelantilopen i Nordamerika. De gaffelformade beniga utskotten är liksom hos slidhornsdjuren täckta av en hornslida, men den byts årligen.