Hud och hår

Huden består ytterst av en överhud och en tjockare läderhud. Överhuden är täckt av ett hornlager bestående av döda celler som effektivt förhindrar uttorkningen av kroppen. Läderhuden är full av nervreceptorer som är känsliga för förändringar i temperatur, beröring, tryck och smärta och dessutom genomkorsas den av ett otal små blodkärl vilka försörjer ytlagret, som är under ständig tillväxt och förnyelse. Huden innehåller också svettkörtlar, som är mycket viktiga för kroppens värmereglering, samt körtlar vilka avsöndrar fett att gnida in hår och päls med.

Hårstråna är de för däggdjuren unika strukturer av vilka pälsen är uppbyggd. Endast valar och sjökor saknar helt pälsbeklädnad. Hårstrået utgår från en förtjockning i överhudens hornlager. Vid överhudens inväxt i läderhuden bildas hårpapiller. Dessa är kopplade till ett nätverk av små blodkapillärer. Genom snabb celldelning på ytan av hårpapillen och förhorning av de uppkomna cellerna bildas det uppväxande hårstrået. Varje hårstrå består av ett trådlikt "skott" som sticker upp ovanför hudytan samt en i läderhuden snett placerad rot. Ofta är hårstråna uppbyggda av följande tre skikt: en inre märg (vanligen med insprängda håligheter), en mellanliggande bark (innehållande hårets pigment) och en yttre, skyddande kutikula. Hårens form beror dels på storleksförhållandena mellan barken och märgen och dels på utseendet hos de hårbärande körtlarna (hårsäckarna). I däggdjurspälsen skiljer man på stickel- eller täckhår och bottenull. Stickelhåren är kraftiga, långa och raka, ullhåren fina, korta och krusiga. Mängden av dessa båda hårtyper bestämmer pälsens utseende och endera typen kan vara helt dominerande. Bottenullens viktigaste funktion är att bilda ett värmeisolerande skikt närmast kroppen och är därför vanligast förekommande hos små ungar och i vinterpälsen hos arter som lever i kalla eller tempererade områden. Hos tamfåret har människan genom selektiv avel helt fått bort bottenullen och istället ökat tjockleken på täckhårslagret betydligt. Därigenom utnyttjas möjligheten för täckhåren att växa ihop och bilda en tät matta. Täckhåren växer ut från det ytliggande hudlagret medan övriga hår växer ut från djupare liggande hårsäckar, omkring vilka sekundära hår är arrangerade i smågrupper. Detta utnyttjas vid beredning av vissa skinntyper, t.ex. bäver och bäverråtta (nutria), där de långa, yttre hårborsten tas bort så att bara de mjuka, korta innerhåren blir kvar och ger pälsen dess sammetslika utseende. Ofta har dessa två hårtyper olika färg och ytterhåren kan i sig själva uppvisa varierande färg, beroende på märgens struktur. Resultatet blir då omväxlande mörka och ljusa fläckar. Den karakteristiska lutningen hos håren beror på hårsäckarnas sneda placering i huden och den därav följande vinkeln på hårstråna. Om hårsäcken är böjd i stället för rak blir hårstrået krusigt eller vågat. Håren är också utsatta för periodiska förändringar och kan variera i längd och färg beroende på årstiden eller djurets ålder.

Framför allt i nospartiet sitter hos de flesta däggdjur de s.k. sinushåren eller känselborsten, vilka genom sin koppling till specifika nervändar förmedlar förnimmelser av direkt beröring med omgivningen. Sinushåren är särskilt väl utvecklade hos nattlevande däggdjur.

Hos vissa däggdjur är hårstråna så styva och hårda att de bildar taggar. En del möss har taggar som utvecklats från rygghåren medan piggsvinen har både framåtböjda taggar och mycket styva piggar vars vidfästning på kroppen är ganska komplicerad. Hos t.ex. det vanliga piggsvinet kan piggarna relativt lätt avlägsnas från sitt fäste. Dessutom är svansen utrustad med särskilda ihåliga piggar, som åstadkommer ett karakteristiskt rasslande ljud när djuret skakar sin svans för att skrämma hotande fiender. Förutom piggsvinen är också igelkottar och myrpiggsvinen försedda med taggar. En annan säregen form av beklädnad är de stora, hårda fjäll som omsluter myrkottarnas kropp. Dessa fjäll har samma ursprung och uppbyggnad som vanliga hår medan t.ex. bältornas kroppspansar består av hudartade benplattor, täckta av ett förhornat överhudlager.