Ett utmärkande drag för däggdjuren är den talrika förekomsten av hudkörtlar. De kan grovt indelas i två typer: rörformiga och druvformiga körtlar. Till de druvformiga körtlarna hör först och främst svettkörtlarna, som förutom sin betydelse för temperaturregleringen också har funktionen att producera doftämnen (feromoner). I det senare fallet har sekretet fått en mer komplicerad sammansättning, bl.a. genom inblandning av fettsyror för att få en mer fördröjd effekt. Doftämnena används t.ex. för att hålla ihop en grupp men också för att attrahera presumtiva partner och för att markera revirgränser.
Doftkörtlarna kan vara placerade på olika ställen på kroppen; gemser har dem bakom öronen, kameler på halsens baksida, elefanter vid tinningarna, näbbmöss på kroppssidorna, hyraxar och får har dem på ryggen medan de hos kaniner sitter under hakan och hos hjortar och antiloper under ögonen. Mycket vanligt är att doftkörtlarna sitter placerade i analregionen. Dessa analkörtlar producerar ett vanligen illaluktande sekret, som normalt används för att märka ut reviret, men som ibland används i försvarssyfte eller har samband med den sexuella aktiviteten. Andra doftkörtlar fungerar i samband med avföringen eller urinen. Många rovdjur markerar vanemässigt sina revir på detta sätt.
De viktigaste hudkörtlarna, och de som karakteriserar hela däggdjursklassen, är emellertid mjölkkörtlarna. Mjölkkörtlarna, som är väl skilda från fett- och svettkörtlar, sitter placerade i bröst- och bukregionen och uppträder mycket tidigt under däggdjursembryots utveckling. De är bara funktionsdugliga hos honan. Flera körtelgångar mynnar i ett och samma område på huden, i en mer eller mindre tydlig bröstvårta eller spene. Spenarnas antal och storlek varierar mellan olika däggdjursgrupper. Redan från födseln stimuleras mjölkkörtlarna av ett specifikt hormon, prolaktin, vilket aktiverar dem och får dem att producera mjölk. Mjölken fungerar som enda födokälla för alla däggdjursungar tills de är stora nog att själva hitta föda.
Lägg till ny kommentar