Översikt

Sammanställning över 21 ordningar av däggdjur som dessa indelas i.

Kloakdjur (Monotremata). Jämfört med de övriga däggdjuren är detta en mycket isolerad grupp. Troligen härstammar den från en sidogren till de synapsida reptilerna. Kloakdjuren är dock okända som fossil, utom från mycket sen tid.

Pungdjur (Marsupialia). Pungdjuren har under lång tid utvecklats oberoende av de placentala däggdjuren. Ibland delas pungdjuren i flera ordningar.

Tandfattiga djur (Edentata). Detta var en gång en artrik grupp, som dök upp under paleocen och vars utbredning numera är inskränkt till Sydamerika. De utöda former som levde under pleistocen, innefattade bland annat den enorma spikklubbsbältan, som kunde bli upp till tre meter lång, samt jättetrögdjuret, en marklevande sengångare som var stor som en elefant.

Insektsätare (Insectivora). Insektsätarna anses vara den mest primitiva ordningen bland de nu levande placentaldäggdjuren. Trots detta förekommer det former som är förvånansvärt högt specialiserade. De finns som fossil från slutet av krita. Det anses av de övriga placentaldäggdjuren utvecklats från insektsätarna.

Tupajor (Scandentia). Tupajorna är en udda grupp med et fåtal arter. Deras systematiska placering har varit osäker, men de betraktas numera som en egen ordning.

Pälsfladdrare (Dermoptera). Detta är en grupp som bara finns i Sydostasien och med endast två arter. De är trädlevande, herbivora och kan glidflyga mellan träden.

Fladdermöss (Chiroptera). En vidsträckt ordning med ett mycket stort antal arter. De förekommer som fossil från eocen, med arter lika de nu existerande. Fladdermössen är de enda däggdjur som kan flyga aktivt och de är spridda över jordklotet, med undantag för polarområdena.

Primater (Primates). Denna välstuderade grupp innefattar också människan. Ordningen rymmer en rad olika former, från små, insektätarlika arter till de stora människoliknande aporna. Genom rika fossilfynd känner man ganska väl till apornas utvecklingshistoria och på senare år har även människans utveckling kunnat klarläggas mer i detalj.

Landrovdjur (Carnivora). Rovdjuren kännetecknas av bland annat hörntänder och en rovtand i både över- och underkäken. Rovtanden, som är specialiserad kindtand, är i regel mycket kraftig och har en lång, skärande krona. Ordningen har funnits sedan början av paleocen och omfattar ca 240 arter.

Säldjur (Pinnipedia). Säldjuren är vattenlevande rovdjur. De flesta finns i haven men enstaka arter finns även i sötvatten. Indelas i tre grupper: valrossar samt sälar med och utan yttre synliga öron. Det finns 34 arter av säldjur.

Valar (Cetacea). Valarna är anpassade för ett liv i vatten. De har utvecklats betydande morfologiska särdrag och ett system för ekopejling. Ordningen inkluderar det största däggdjur som någonsin levat, nämligen blåvalen. Valarna (till vilka även delfinerna hör) finns i världens alla oceaner samt i en del sjöar och sötvatten.

Sirendjur (Sirenia). Specialiserade, vattenlevande däggdjur som sannolikt har ett gemensamt ursprung med elefantdjurens förfäder. Sirendjuren representeras i dag av dugonger (en art) och manater (tre arter).

Elefantdjur (Proboscidea). En ordning som i dag bara representeras av två arter, men som också är känd från hundratals fossila arter, inte bara från Afrika, där den dök upp under eocen, utan också Europa, Asien och Amerika.

Uddatåiga hovdjur (Perissodactyla). Nutidens uddatåiga hovdjur, hos vilka den tredje fingerleden är den mest utvecklade, omfattar i dag bara femtontal arter. De nu levande arterna indelas i tre familjer: hästdjur, tapirer och noshörningar.

Hyraxar (Hyracoidea). En grupp relativt små däggdjur med utbredning i Afrika och på Arabiska halvön. De kallas ibland också för dassar.

Jordsvin (Tubulidentata). En afrikansk ordning som bara innefattar en art, jordsvinet. Flera fossila arter är dock kända. Jordsvinets tänder saknar emalj och är i stället täckta av tandcement. Dessutom innehåller pulpan en rad ihåliga kanaler.

Partåiga hovdjur (Artiodactyla). Gruppen är relativt heterogen och består av ett mycket stort antal levande och fossila former. Hos de partåiga hovdjuren är tredje och fjärde fingerleden de mest utvecklade. De har också ett mellanrum mellan framtänderna och kindtänderna. De äldsta formerna återfinns i Nordamerika under eocen, och under resten av tertiärepoken genomgick ordningen en enorm utveckling.

Myrkottar (Pholidota). En grupp som det knappt finns några fossilfynd av. Ordningen representeras av ett enda släkte, Manis, som innehåller sju arter med förekomst i Afrika och Asien. Det finns både träd- och marklevande arter, och alla har kroppen täckt med hornartade fjäll och är utrustade med kraftiga grävklor på framfötterna.

Gnagare (Rodentia). Gnagarna är den mest omfattande däggdjursordningen. Den innehåller flera släkten och arter än alla de andra ordningarna tillsammans. Det finns fossilfynd från slutet av paleocen och framåt i tiden, visserligen inte i ett överflöd som överensstämmer med deras nuvarande antal, men detta kan förklaras med att ben från små däggdjur lätt förstörs. Gnagarna är väsentligen växtätare, de lever antingen i träd eller under jorden och är vanligen relativt små. För närvarande omfattar ordningen cirka 1600 arter.

Hardjur (Lagomorpha). Denna ordning betraktas tidigare som en underordning till gnagarna på grund av de yttre likheterna med dessa. Det finns emellertid en del karakteristiska skillnader med mycket tidigt ursprung, bland annat tändernas utseende. Ordningen består av 54 arter och är utbredd över hela världen, med undantag för Australien, Madagaskar och en del mindre öar.

Elefantnäbbmöss (Macroscelidaea). En udda grupp av djur, som stundom placeras bland insektsätarna. Numera urskiljs de oftast som en egen ordning, med osäkert släktskap.

Lägg till ny kommentar